Tusen masker
Låt dig inte luras av det ansikte jag visar, för jag har tusen maskar och ingen av dem är jag.Bli inte lurad
Jag ger dig ett inrtyck av att vara säker, att självförtroende är mitt namn, tar det kyligt lugnt i mitt agerande och att jag inte behöver någon, men tro mig inte.
Djupt nere döljs mitt verkliga jag, i förvirring, i fruktan, i ensamhet. Därför skapar jag mig en mask att dolja mig bakom, att skydda mig från blickar som vet, men just en sådan blick är min räddning.
Det betyder att om den åtföljs av accepterande då åtföljs den av kärlek. Det är det enda som kan befria mig från fängelsemurarna jag byggt åt mig själv.
Jag är rädd för att djupast inne inte vara någonting och att jag inte är något att ha, och att du ska upptäcka det och stötta bort mig.
Så börjar paraden av markeringar.
Ständigt pratar jag med dig.
Jag berättar allt om ingenting,
vill berätta allt om det som betyder allt,
vad som ropar inom mig
var snäll och lyssna noga och försök att höra vad jag inte säger.
Jag skulle vilja vara äkta och spontan, och mig själv, du måste hjälpa mig, du måste försöka räcka ut din han.
Varige gång du är snäll, vänlig eller uppmuntrande. Varige gång du försöker förstå för att du verkligen bryr dig, då börjar mitt hjärta få vingar.
Med känslighet, sympati, och din förmåga att förstå är det kanske du som kan befria mig från min skuggvärld, från osäkerhet och övergivenheten i mitt fängelse är det kanske du som kan befria mig.
Det kommer kanske inte bli lätt för dig, ju närmare du kommer mig desto blindare slåt jag tillbaka. Men jag har hört att kärleken är starkare än tjocka murar och däri ligger mitt hopp, mitt enda hopp.
Jag ber, försök riva dessa murar med fasta händer, med varsamma händer, för ett barn är mycket känsligt…
Från Bettan till Bettan
