Det var nåt som fastna på mig, nått som aldrig helt försvann
Sitter hemma i soffan i min allra läckraste pyamas kollar på tv och pillar mig i naveln.
Efter en Fredag i Västerås med Amanda, dess Christian, jonas och en jädra massa skratt. Och efter en Lördag med Bettan i vårt egna universum där ingen kan störa oss trode jag allt skulle vara bra, alla problm skulle lössas. Men när jag satte mig på tunnelbanan och bara fördes med utan att egentligen behöva tänka, lämnade hela jag min kropp och lämnade kvar ett tomt skal som stirar rakt ut genom fönstret och tankar bara snurrar i huvet. Man fastnar på idéer man vet aldrig kan utföras, kollar på bilder och fastnar på just den där du kollar på mig, ja vet att du inte gör det eftersom intejag har tagit bilden men det känns ändå som att du på nått sätt kollar ut genom bilden rakt på mig, ser mina simmiga tomma ögon och bara ser allt jag tänker.
